Journalistfonden för vidareutbildning bildades 1969 på initiativ av tekn dr Marcus Wallenberg.
Så här skriver Lars Alfvegren i jubileumsskriften Journalistfonden för vidareutbildning 25 år (1994):
"När Marcus Wallenberg genom ett gåvobrev daterat 15 december överlämnade 5 miljoner kronor till en stiftelse för vidareutbildning av journalister, hade han uppenbarligen sedan länge ansett att något borde göras för att bättra på journalisternas kunskaper inom skilda ämnen, speciellt ekonomi. - - -
Det framgår också – mer eller mindre direkt – av det föredrag, som MW inbjudits att hålla på Svenska Tidningsutgivareföreningens vårmöte 1968. Föredraget hade titeln 'Näringslivet inför allmänna opinionen' och finns tryckt i Stockholm 1968. - - -
I en passus som handlar om att en i massmedierna förd kritisk debatt om det enskilda näringslivet vuxit i styrka under senare år, säger MW:
"Man kan med andra ord inte frigöra sig från intrycket att näringslivets relationer till många kretsar bland allmänheten blivit försämrade. Otvetydigt är detta fallet åtminstone inom kategorin 'intellektuella' och inom den yngre generationen. Detta förhållande återspeglas - kanske med förstoring? - i massmedia, inte minst i televisionen, som numera på grund av sin utomordentligt snabba expansion på ett annat sätt än för bara ett tiotal år sedan intar en strategisk ställning både som pejlare av olika opinioner och som opinionsbildare."
Det förtjänar understrykas att talet på vårmötet hölls 1968, alltså den s k studentrevolutionens år. - - -
Efter föredraget på TU:s vårmöte 1968 synes Marcus Wallenbergs planer att donera pengar till vidareutbildning av journalister ha tagit fast form. Från MW:s sida sköttes saken av Erik Leijonhuvud, en bankjurist som hade MW:s förtroende och som, med en modern term, verkade som något slags PR-man för banken. - - -
MW och Leijonhuvud fann det tydligen lämpligt att till att börja med kontakta någon person, som inte var direkt knuten till någon tidning eller till Sveriges Radio.
Valet föll på dåvarande TT-chefen Jan-Otto Modig, som blev uppringd av Leijonhuvud, och ett sammanträffande gjordes upp. Modig fick därvid veta att MW i samband med sin 70-årsdag ville göra en insats för att stimulera vidareutbildning av journalister.
Det var emellertid mycket viktigt att det gjordes på ett sådant sätt och i en sådan form att det inte kunde uppfattas som något försök till påtryckning.
Modig föreslog att lämpliga parter att 'förhandla med' skulle vara Svenska Journalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Stiftelsen Pressinstitutet och Publicistklubben.
Modig åtog sin att kontakta Sören Olofsson, Journalistförbundet, Tore G Wärenstam, Tidningsutgivareföreningen och Carl-Adam Nycop, Publicistklubben. Jan-Otto Modig representerade själv Pressinstitutet. Dessa fyra herrar träffades så småningom vid en lunch på Enskilda Banken, tillsammans med MW och Erik Leijonhuvud. - - -
Vid lunchen som ägde rum under stor diskretion, meddelar MW att han vill göra något för att hjälpa journalister att få vidareutbildning. Han hade nämligen något förargat sig över att tidningsartiklar i ekonomiska ämnen präglades av en viss okunnighet. Detsamma ansåg han vara fallet med TV-journalistiken... - - -
MW lär dock ha varit noga med att framhålla, att han själv inte visste mycket om hur det gick till på en redaktion, och att han ville informera sig om detta. Under samtalets gång väcktes förslaget att ett sätt att underlätta för journalister att vidareutbilda sig kunde vara att inrätta en stipendiefond. - - -
MW lär också med bestämdhet ha framhållit att han på intet sätt avsåg att lägga sig i valet av stipendiater. Det bäste skulle, enligt hans mening, förmodligen vara om någon från banken och någon från journalistsidan arbetade fram en stadga, som kunde ligga till grund för stipendiefondens arbete.
Två personer fick uppdraget att utarbeta förslag till stadgar: förste ombudsman C H Hernlund från Journalistförbundet och Erik Leijonhuvud från Stockholms Enskilda bank."